Sen jag har gift mig med dig min älskade har Gud sänkt ner en sån ofantlig nåd i mitt hjärta att tårar rinner bara jag tänker på det. Den som talar om kärlek men inte tror på det gudomliga bakom har inte heller riktigt förstått sig på kärleken. Det är genom kärlek som Gud drar människan i örat mot Sin tröskel, och vid synen av den överväldiga skönheten för henne att falla till marken av vördnad. Men människan är svag och alltför ofta dum och ytlig. Denna nåd och kärlek som är så helig smutsas ner med ytlighet och kroppsliga begär, utan en gnutta kärlek inblandad. I sann kärlek finns ingen ångest - för i sann kärlek är det själen som älskar och det är själen hand i hand med sin själsfrände badar i harmonins ocean. Men när man närmar sig varandra och ångest uppstår efteråt tyder detta på att själen inte mådde bra även om kroppen verkade göra så - i ett sånt närmande finns inget gudomligt och således inte heller någon kärlek.
Men prisad vare den Ende att jag inte känner så. Min själ har druckit kopp efter kopp av din kärlek och vid blotta tanken har den blivit törstig efter mer. Varför?
För det är vid din sida som min själ når harmoni, gruset lägger sig och visionen blir klar. Det är med din kärlek, min älskade, som min själs ögon renas och kan se igenom slöjor...............
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar