Ack min sköna, idag har det snöat upp till knäna på mig. En matta av mjuk vacker snö med strimmor av solstrålar som glänste upp snökristallerna. På väg hem fanns en lång bit med nästan en halvmeter snö som var helt orörd, mjuk och len. Jag funderade på hur jag skulle korsa denna bit och då grep galenskap mig. Jag kastade mig ut i snön som en tiger som ser ett rådjur på andra sidan och sprang allt vad jag kunde - vinglandes och fylld av skratt. Den iskalla snön trängde igenom mina byxor, skor och strumpor och det gav mig mer fart. Det kittlades. Det var roligt. Jag var galen och kär, och Gud vad jag skrattade! Ibland måste man släppa lös barnet inom sig, och nu lekte han som aldrig förr i snön. Jag mindes när vi gick ute på kvällen förra månaden då det hade snöat ordentligt och det var kallt ute. Du puttade till mig och sprang, och jag sprang så klart efter. Tills jag fick tag i dig. Då kom tigern fram igen och puttade till dig så du trillade i snön för att sedan mosa dig. (Hur du sedan hämnades vill jag inte minnas, för då kommer jag bara frysa och rysa!!).
När jag mindes detta medan jag sprang skrattade jag ännu mer. Men något saknades i denna undebara dag. Efter jag hade korsat den förut orörda snön vände jag mig om och såg hur mina fotspår lämnats kvar efter mig. Men jag såg inte dina bredvid. När jag insåg detta greps jag plötsligt av en iskall saknad. Saknaden efter dig. Att få dela min glädje med dig.
Därför vill jag att du ska veta min snövita prinsessa att jag älskar dig bortom Himalayas höjder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar